Många författare kallar sina böcker för sina bebisar. Det är inte utan att det ligger något i det. Någonting sår ett frö inom oss. En känsla, en tanke, en bild, en scen blir kvar. Den växer, blir mer konkret, mer komplex. Den får fingrar och tår, början och slut.

Berättelsen föds, skrivs ner, får eget liv. Den växer alltmer, hamnar i trotsåldern och försöker gå emot dina planer. Du lär känna den allt bättre och även familj och vänner får kanske stifta bekantskap med din telning.

Min berättelse har växt i fem år. Den har blivit en självständig varelse och nu var det till slut dags att flytta hemifrån. Min “bebis” är på väg ut i världen. Jag kommer inte ständigt kunna gå vid dess sida och vaka över den.

Jag har gett den kläder som jag hoppas ska leda den rätt i livet och föra samman den med rätt människor. Jag finns kvar i bakgrunden för att stötta och vägleda, men jag har släppt taget och kan inte längre ändra eller påverka själva berättelsen. Nu kan jag bara hoppas att den ska tas emot väl.

På väg ut i världen!