Stöd en egenutgivare – läs en närodlad bok!

Publicerat den 7 juli 2021 av Linnea Dunér i Egenutgivare, Försäljning

Det är ingen hemlighet att jag ger ut mina böcker på eget förlag. Jag är egenutgivare för att jag vill. På så sätt kan jag ha kontroll över hela processen. Jag slipper kompromissa. Dessutom tycker jag att bokutgivning är roligt, nästan lika roligt som själva skrivandet!

Under de år jag varit verksam upplever jag att det har pratats allt mer om egenutgivning. Fler möjligheter har öppnats. Numera kan vi till exempel få in våra titlar på Storytel, vilket tidigare inte var fallet. Selmapriset, som delas ut till egenutgivare, får mer uppmärksamhet. Information om bokutgivning är mer lättillgänglig och föreningen Egenutgivarna får ständigt nya medlemmar. Men på sistone har kallduscharna avlöst varandra.

Nya krav med dålig timing

Under pandemin har många författare haft det svårt, inte minst egenutgivare. Och just under pandemin har stora aktörer i branschen infört nya krav och avgifter, som främst drabbar – ja, du gissade rätt – egenutgivare och mikroförlag. Sedan Axiell Media, som distribuerar e-litteratur, införde en ny årsavgift, går jag back på mina e-böcker. Det känns viktigt att mina böcker finns tillgängliga i flera olika format i flera olika kanaler. Därför fortsätter jag ändå med e-böcker.

Även de fysiska böckerna kommer framöver att dra in mindre pengar. Från och med i höst kräver nämligen Adlibris att de skickas ut via en extern distributör, som tar en viss andel av intäkterna i provision. Även det kravet kommer jag förmodligen att vika mig för, eftersom en stor andel av mina köpare finns på just Adlibris. Men ju mindre jag kan tjäna på mina böcker, desto mer tid måste jag ägna åt annat, mer lönsamt, arbete när jag annars hade kunnat skriva.

Egenutgivare reagerar

I Egenutgivarna, där jag är vice ordförande, har vi skickat ut en debattartikel om problemet till en mängd tidningar. Här nedan kan du läsa ett utdrag. Artikeln i sin helhet finns hos Boktugg, den enda av mottagarna som brydde sig om att publicera skrivelsen.

Den stora fördelen med att handla böcker online istället för i fysisk bokhandel har varit – och borde vara – det obegränsade utbudet. Nu riskerar utbudet att krympa drastiskt när stora företag godtyckligt rationaliserar bort titlar från mindre förlag och egenutgivare.

Hos de små, oberoende förlagen finns den bredaste utgivningen. De ger ut de smala böcker som fyller en lucka men som de större förlagen inte vågar satsa på. Det är där du finner de lokala pärlorna, som inte passar för en rikstäckande lansering men som är högintressanta just där du bor. Där har du också en chans att hitta nästa storstjärna före alla andra. Floran är vildvuxen och en del kanske betraktas som ogräs av somliga, men det ligger i betraktarens öga.

Säkert är att färre titlar kommer att ges ut när det blir svårare och dyrare att sälja böcker, och de som ges ut blir svårare att få tag på. Den där boken om ditt specialintresse som bekostats av en eldsjäl inom ämnet måste beställas direkt från författaren med en hög fraktkostnad. Uppföljaren till den där romanen du tyckte så mycket om kommer aldrig ut, för det lönar sig inte längre för författaren att ge ut den.

Vårt budskap är att du alltid kan be ditt bibliotek eller din bokhandel att ta hem ovanligare böcker, inte minst böcker av författare från din ort. Säkert vill du äta lokalt odlade jordgubbar i sommar. Kanske går du på en spelning med lokala musiker varefter du öppnar en kall öl från ett mikrobryggeri i närheten. Varför inte även ta med dig en lokal bok – eller e-bok – ut i grönskan?

Kvinna som ligger och läser i gräset – kanske en bok av en egenutgivare? — Vad läser du i sommar?

Att lämna ifrån sig sitt bokmanus

Publicerat den 12 maj 2019 av Linnea Dunér i Bokproduktion, Egenutgivare, Högt flyger fåglarna, Skrivande

Så är manuset ute på testläsning. Svälj. Jag har längtat efter att få dela med mig av berättelsen och få respons. Nu är jag lika rädd som förväntansfull. Tänk om jag inte når fram med det jag vill säga. Tänk om jag missat någonting, som gör att allt faller. Jag vet inte vad det skulle vara, men så känns det.

Hittills har jag varit den enda i hela den här dimensionen som känner Truls, Theodor, Alma, Amanda, Hulten, Böret, Britt Cajsa, Lars och Mimi. Märkliga tanke! Nu ska åtta utvalda personer få möta dem, och därtill många av karaktärerna från de tidigare böckerna, utan att jag kan stå bredvid och hålla dem i handen.

Men de klarar sig nog. Det är jag som är den sårbara. Att lämna ifrån sig sitt bokmanus är att blottlägga en bit av sig själv. Karaktärernas önskningar och åsikter är inte alltid mina, men ibland. Mina erfarenheter speglas i berättelsen, om än förklädda. Känslorna kan vara desamma även om situationen är en annan.

Det är läskigt. Men testläsningen är en viktig del i processen. Nu får jag veta hur texten uppfattas, så att jag kan arbeta vidare med den och göra den så bra som möjligt innan det är dags för sättning och tryck.

Det går framåt, med andra ord. Om testläsarna bara inte upptäcker alltför stora problem ska vi nog ha en färdig bok inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag längtar.

Trean är klar!

Publicerat den 13 mars 2019 av Linnea Dunér i Bokproduktion, Dit inga vindar når, Egenutgivare, Skrivande

Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det. Sedan fem dagar tillbaka har jag ett komplett råmanus. Jag har en början, en mitt och ett slut. Jag har 203.761 ord fördelade på 65 kapitel och en epilog. Jag har tre systrar som älskar, längtar, lider, fröjdas, ängslas och hoppas, som var och en får ett sorts avslut och kanske även en början på någonting nytt.

Jag råkade visst nämna någon gång att boken skulle ges ut hösten 2018. Oops …

Men med tanke på hur pass snabbt det gick att skriva de två första böckerna (Det sjunger i isen tre månader, Högt flyger fåglarna drygt åtta) verkade det ett tag som en rimlig plan. Inte kunde jag ana att den här boken skulle ta över ett år att slutföra, trots att de första kapitlen redan var skrivna sedan långt tillbaka!

Men inte heller kunde jag ana att den skulle bli 50% längre än de andra. Det är definitivt den största orsaken till att det tagit tid.

En annan sak som spelar in är att jag blivit noggrannare med research och lägger större vikt vid att allt ska stämma historiskt. Ytterligare en aspekt är att jag har haft två utgivna böcker att marknadsföra och distribuera parallellt med skrivandet.

Men nu är alltså sista kapitlet äntligen skrivet. Och epilogen, inte att förglömma.

Det här betyder inte bara att boken, Dit inga vindar når, är avslutad, utan att hela Vargatider-trilogin. I över åtta år har jag delat systrarna Dalins öden – skrattat och gråtit, älskat och hatat med dem. Det var inte med enbart positiva känslor jag satte dit den sista punkten.

Men allt är inte slut. Jag har en 18 punkter lång redigerings- och utgivningsplan som ska arbetas igenom, inkluderande sådant som testläsning, kompletterande research, eliminering av s k slaggord och favoritord, sättning och korrekturläsning.

Redigeringsfasen kan vara smärtsam. Svåra beslut måste fattas. Passager jag är förtjust i kanske måste raderas eller skrivas om. Men på det stora hela tycker jag om den. Jag har ett manus, som jag är mycket glad över. Den första och största milstolpen är nådd. Jag kan skymta mållinjen någonstans vid en dimmig horisont.

Från och med nu kan det bara bli bättre.

Dit inga vindar når, och därmed hela trilogin, har fått ett slut. Både Tilda och jag har svårt att tro att det är sant.

Första månaden med boken

Publicerat den 10 januari 2017 av Linnea Dunér i Debutant, Det sjunger i isen, Egenutgivare

Nu har det gått en månad sedan releasen av Det sjunger i isen och jag kan konstatera att det har gått över förväntan. Tre fjärdedelar av upplagan är redan såld och jag planerar för nytryck. Många läsare har hört av sig och talat om hur svårt det varit att lägga ifrån sig boken och hur mycket de ser fram emot del två. Underbart!

När jag tittar tillbaka på den här månaden tänker jag bl.a. på det här:

Roligast: Att folk faktiskt tycker om min bok, engagerar sig i mina karaktärers öden och vill ha mer.

Finast: Att så många vänner och bekanta intresserar sig för boken och är glada för min skull.

Tråkigast: Att jag inte har haft tid att jobba på del två och tre, trots att jag stundtals är sprickfärdig av inspiration.

Pirrigast: Att bli intervjuad i radio, i studio i direktsändning. Det hade jag inte räknat med! Jag trodde jag skulle få hjärnsläpp och skämma ut mig, men det gick bra.

Knäppast: Att bli igenkänd “på stan”. Var t.ex. på ett event med jobbet och fick höra att “dig har jag sett i tidningen!”

Hemskast: Att jag redan har hittat ett par tryckfel i boken, trots all noggrann korrekturläsning. Sådant händer väl alla, men jag blir lika kall varje gång jag ser en bokstav som är fel.

Jobbigast: Att kånka tunga kartonger för leverans till återförsäljare. Men det är samtidigt roligt att skicka ut sin bok i världen!

Mest triumferande: Att jag har fått så mycket beröm för omslaget. Vid ett tillfälle under processen med omslaget var jag nära att ge upp, då det kändes som om jag aldrig skulle lyckas få till ett både snyggt och rättvisande omslag. Men skam den som ger sig!

Dagen jag väntat på

Publicerat den 30 november 2016 av Linnea Dunér i Bokproduktion, Det sjunger i isen, Egenutgivare, Mina böcker

Det visade sig att det här var dagen som jag väntat på, ja, så länge jag kan minnas faktiskt – dagen då jag får hålla min första bok i handen. De ringde från Schenker på morgonen för att få vägbskrivning och det tog någon sekund för mig att koppla. Leverans. Till Humle förlag. Med lastbil… Jaaaaa!!!

Känslan jag hade under förmiddagen kan bäst beskrivas som när man träffat någon över nätet, börjat få känslor för personen och nu äntligen ska träffas för första gången. Man känner personen – boken – på insidan, men har ännu inte sett den i verkligheten eller upplevt den som en helhet. Förväntan blandas med nervositet och det är svårt att sitta stilla.

Så äntligen kom leveransen – inte ända fram, för min infartsväg är för liten för lastbil – och jag störtade i väg upp till bommen. Som tur var hade jag kommit ihåg att ta med mig en sax och sprättade snabbt upp en av kartongerna på pallen. Min första tanke: “Vad grön den är!” Min andra tanke: “Det ÄR en BOK!” Och jag var faktiskt förvånad över det, för jag hade inte helt kunnat föreställa mig det. (SÅ grön var den inte. Det var skyddspuffarna i genomskinlig plast som hade grön text.)

Nu är jag ganska slut efter att ha släpat hem 34 kartonger à 8,5 kg och burit upp dem på övervåningen. Men jag har min bok, och jag blir inte förvånad om det slutar med att jag sover med den i sängen i natt – trots att det är första dejten…

Om tio dagar är det dags för release och då kan även du hålla ett exemplar av boken! Kom till releasefesten lördag 10/12 kl 13-16 i Vittinge församlingshem, eller beställ den här på min hemsida, så postar jag den på fredagen.