Det har länge varit min ambition att recensera historiska romaner här på bloggen. Hittills har det dock bara blivit en enda (Bärnstenar i vattnet). Jag läste flera bra böcker med historiska miljöer förra året, bl a Ola Larsmos Jag vill inte tjäna, Maria Gustavsdotters Ylvas bok, Sofia Lundbergs Den röda adressboken, Mikaela Nykvists Rök i fjärran, Niklas Natt och Dags 1793 och Lisa Wingates Innan ni tog oss.

I år har jag hittills hunnit med att läsa/lyssna på knappa 30 böcker. I genomsnitt tio böcker i månaden är mitt läsmål för 2019, så efter första kvartalet är jag ännu i fas. Förvånansvärt få av dem har varit historiska romaner. Den senaste i den kategorin är Maria Bouroncles Det kom för mig i en hast: Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Det är också den som gjort starkast intryck på mig – så starkt intryck att jag vill berätta om den för er.

Recension

Det kom för mig i en hast av Maria Bouroncle

Jag är fast redan efter första sidan. Den börjar med en inbjudan. Till en begravningsakt. För tre små barn. Inbjudan är undertecknad Ingeborg och Artur Andersson.

Eftersom jag har läst baksidestexten (bara undertiteln räcker) vet jag vad som har hänt. Jag vet att det är Ingeborg själv, barnens mor, som bragt dem om livet. Det är inte frågan “vad?” som driver mig att läsa vidare. Det är “varför?”. I den mån vi får något svar på den frågan sker det genom läkarutsagor och domstolsprotokoll. Ingeborg själv vet inte: “Det kom för mig i en hast.”

Romanen är baserad på en verklig händelse. Ingeborg är författarens mormors syster och morden på de tre barnen var länge en väl förborgad familjehemlighet. Med det här respektfullt tecknade porträttet av sin släkting för Maria Bouroncle fram händelsen i ljuset och påminner därmed om att vi måste våga prata även om det svåra.

Ingeborg häktas och tillbringar flera månader på Växjö kvinnofängelse i väntan på sinnesundersökning och dom. Vi får inte bara vara med henne i cellen, sjukavdelningen och skolsalen. Vi får även i form av kortare och längre minnesbilder ta del av hennes tidigare liv, så väl lyckliga stunder som händelser som kan ha bidragit till att hon började må dåligt. Så dåligt att hon i ett stundens infall dränkte sina älskade barn.

Den berättande prosan varvas med autentiska brev från Ingeborg till Artur. Det är rörande brev, där Ingeborg stundom visar ånger och oförståelse över vad hon gjort. Däremot kan jag inte urskilja någon bitterhet. Tvärtom talar hon ständigt om hur väl hon trivs i fängelset. Den frekvent återkommande frasen: “Det är så roligt!”, om alltifrån strumpstickning och läkarbesök till utsikten att bli frikänd, är kanske det mest rörande av allt. Det som dock verkligen plågar henne är att hennes älskade Artur så sällan skriver och än mer sällan kommer på besök. Till slut kommer hon också till den insikten att maken inte kan förlåta henne, även om han skulle vilja.

Jag kan se en viss risk med att varva äldre, autentiska texter med sina egna ord. Stilen kan bli splittrad. De nyskrivna orden kan i kontrast mot de äldre verka konstruerade eller otidsenliga. Så dock inte här. Jag upplever Marias språk som lågmält men exakt, mjukt men ändå drabbande. Ordval och repliker bildar tillsammans med skeenden och detaljer ett mycket trovärdigt 1920-tal, så som jag känner igen det från andra skildringar. Mitt i allt det svåra och allvarliga njuter jag av tidsresan.

Samtidigt väcker boken tankar. Hur snabbt livet kan slås i spillror. Hur obegripligt det mänskliga psyket kan vara. Går det egentligen att lita helt och hållet på någon – ens på sig själv? Vad kan förlåtas och hur kan man leva vidare när det ofattbara inträffat?

Med den här boken får Tor, Efraim och Lucias minnen leva vidare. I mitt minne kommer de dröja kvar länge.

Besök gärna Maria Bouroncles hemsida!