Kategoriarkiv: Dit inga vindar når

Varför Smedsby? Tankar om fiktiva platser

Publicerat den av i Det sjunger i isen, Dit inga vindar når, Högt flyger fåglarna, Mina böcker, Skrivande, Stygn

Mina prästdöttrar bor i den lilla staden Smedsby, som inte ligger någon mil nordväst om Gävle. Faktum är att den inte står att finna någonstans på en karta från verkligheten. Jag har rätt och slätt hittat på Smedsby, liksom Tärnälv och Bläseryd. Det är några av alla fiktiva platser, precis som Hjalmar Bergmans Wadköping, Fredrik Backmans Björnstad, Anna Janssons Kronviken, Eli Åhman Owetz Söderberga … Och så vidare.

För ett tag sedan diskuterades frågan om fiktiva platser i en tråd i en Facebookgrupp om böcker. Flera menade att fiktiva platser gör en bok mindre trovärdig. En påhittad ort placerar berättelsen längre bort från den verklighet vi känner. Det blir uppenbart att inte heller personerna i boken har funnits på riktigt och att deras upplevelser inte är annat än författarens fantasier.

Kvinna som sitter i en fåtölj med en bok bredvid en bokhylla full med böcker.
Läsning är för många en verklighetsflykt. Ändå verkar de flesta föredra böcker som utspelar sig på verkliga platser. (Foto: Pixabay)

Lathet bakom mitt Smedsby

Nu var det så länge sedan jag påbörjade Vargatidertrilogin (10 år sedan i år!), att jag inte minns exakt hur jag kom fram till beslutet att låta händelserna äga rum i en fiktiv stad. Jag tror att det handlade till en viss del om att slippa undan en massa research. (Research kan var väldigt roligt och intressant, och inget jag tar lätt på idag, men den gången ville jag bara komma igång och skriva så fort som möjligt.) När platsen var mitt eget påhitt behövde jag inte vara rädd att beskriva den fel.

Dessutom kunde jag ha talat för fiktiva platser med exakt samma argument som de av motsatt åsikt. Skulle jag ha påstått att Holger Leijoncrona var borgmästare i till exempel Gävle, trots att stadens borgmästare på 1870-talet hette Janne Petre? Skulle jag ha bytt ut den riktiga kyrkoherdens familj mot Gunnar Dalins? För gemene läsare skulle sådana ”fel” förstås inte vara lika uppenbara, men för mig kändes det som förvrängningar av verkligheten som jag ville undvika.

Jag undvek dem genom att hitta på en ny stad, där jag själv kunde tillsätta alla poster och rita kartan som det passade berättelsen utan att tvingas rucka på en befintlig stads historia eller geografi. Det är två olika sätt att lösa samma problem, ett problem som de flesta författare av både samtida och historiska romaner måste hantera, men som alltid får en biverkning.

Fiktiva platser i fiktiva berättelser – varför inte?

Men är det verkligen ett problem? Det ligger i romanens natur att den helt eller delvis är påhittad. Läsaren vet det. Ändå stör det många när fakta i berättelsen inte stämmer överens med verkligheten. Det vittnar nämnda Facebooktråd om. Även jag kan störa mig på när historiska eller geografiska detaljer är uppenbart felaktiga.

Vi vill vaggas in i tron att det skulle kunna ha hänt på riktigt. Eller snarare att det händer just medan vi läser det. Vi ser berättelsen spelas upp. Men det vi ser är speglat i våra egna erfarenheter. Om då det som står i texten inte överensstämmer med våra erfarenheter och vår kunskap sker en krock och upplevelsen grumlas.

Det finns förstås även ett tredje sätt: att aldrig nämna platsen vid namn och aldrig låta uppenbara landmärken förekomma. Det kan vara en verklig plats, det kan vara en fiktiv. Men själv kan jag bli som tokig när jag försöker komma på vilken plats som avses. Det om något stjäl fokus från själva berättelsen.

Jag tänker om – men tänker jag rätt?

Min medeltidsroman kommer att utspela sig i en verklig stad. Jag har landat i att det trots allt känns mer trovärdigt, i alla fall för den här berättelsen. Av naturliga skäl kan jag inte ta reda på exakt allt om 1300-talets Uppsala. En del är för alltid höljt i det förflutnas dunkel. Annat kanske uppenbaras längre fram och visar att jag skrivit in felaktigheter i berättelsen. Sådant är oundvikligt.

Att skriva om en verklig ort är förstås en fördel ur marknadsföringssynpunkt. Boken blir mer lättsåld just i det området och det ökar chansen att lokalmedia uppmärksammar den. Men det är nog inte många författare som väljer hemort åt sina karaktärer endast med den framtida försäljningspotentialen i åtanke.

De här funderingarna har inte lett till någon konkret slutsats. Jag har inget allmängiltigt svar på om verkliga eller fiktiva orter passar bäst i en berättelse, utan det ena kan vara bäst i ett fall och det andra i ett annat. Jag ångrar inte Smedsby, men ibland ångrar jag att jag inte tänkte ut ett lite snyggare namn på staden …

Berätta gärna i en kommentar vad du som läsare, eller som författare, har för tankar om platser i skönlitteratur!

(Här finns en lista med fiktiva orter, även om jag saknar ett flertal: Fiktiva orter i Sverige.)

Karta över staden Smedsby i Vargatidertrilogin, en av många fiktiva platser i Litteratursverige.
En kartskiss över min fiktiva stad Smedsby, som jag använde under skrivandet för att hålla reda på var viktiga platser låg.

Trean är klar!

Publicerat den av i Bokproduktion, Dit inga vindar når, Egenutgivare, Skrivande

Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det. Sedan fem dagar tillbaka har jag ett komplett råmanus. Jag har en början, en mitt och ett slut. Jag har 203.761 ord fördelade på 65 kapitel och en epilog. Jag har tre systrar som älskar, längtar, lider, fröjdas, ängslas och hoppas, som var och en får ett sorts avslut och kanske även en början på någonting nytt.

Jag råkade visst nämna någon gång att boken skulle ges ut hösten 2018. Oops …

Men med tanke på hur pass snabbt det gick att skriva de två första böckerna (Det sjunger i isen tre månader, Högt flyger fåglarna drygt åtta) verkade det ett tag som en rimlig plan. Inte kunde jag ana att den här boken skulle ta över ett år att slutföra, trots att de första kapitlen redan var skrivna sedan långt tillbaka!

Men inte heller kunde jag ana att den skulle bli 50% längre än de andra. Det är definitivt den största orsaken till att det tagit tid.

En annan sak som spelar in är att jag blivit noggrannare med research och lägger större vikt vid att allt ska stämma historiskt. Ytterligare en aspekt är att jag har haft två utgivna böcker att marknadsföra och distribuera parallellt med skrivandet.

Men nu är alltså sista kapitlet äntligen skrivet. Och epilogen, inte att förglömma.

Det här betyder inte bara att boken, Dit inga vindar når, är avslutad, utan att hela Vargatider-trilogin. I över åtta år har jag delat systrarna Dalins öden – skrattat och gråtit, älskat och hatat med dem. Det var inte med enbart positiva känslor jag satte dit den sista punkten.

Men allt är inte slut. Jag har en 18 punkter lång redigerings- och utgivningsplan som ska arbetas igenom, inkluderande sådant som testläsning, kompletterande research, eliminering av s k slaggord och favoritord, sättning och korrekturläsning.

Redigeringsfasen kan vara smärtsam. Svåra beslut måste fattas. Passager jag är förtjust i kanske måste raderas eller skrivas om. Men på det stora hela tycker jag om den. Jag har ett manus, som jag är mycket glad över. Den första och största milstolpen är nådd. Jag kan skymta mållinjen någonstans vid en dimmig horisont.

Från och med nu kan det bara bli bättre.

Dit inga vindar når, och därmed hela trilogin, har fått ett slut. Både Tilda och jag har svårt att tro att det är sant.

Gertrud och jag

Publicerat den av i Dit inga vindar når, Mina böcker, Skrivande

I nästan åtta år har jag till och från skrivit om systrarna Dalin. För en månad sedan skrev jag kanske det sista någonsin ur Elsas perspektiv. Igår slutförde jag på samma sätt Gertruds historia och det känns tomt. Det känns så väldigt tomt.

Den senaste tiden har jag frångått min vana att alltid skriva kronologiskt och i stället enbart fokuserat på Gertrud. Hon är på många sätt så olik mig och gör så annorlunda val jämfört med hur jag skulle ha gjort. På så sätt är hon svår att skriva. Jag måste ofta stanna upp och ”känna in” hur just hon skulle reagera i en given situation.

Men det har blivit lättare. Det här superfokuset har hjälpt mig. I och med det har jag kommit henne så otroligt nära. Jag har lidit med henne. Jag har oroats, hoppats och glatt mig med henne. Jag har haft ont i knäet när hon haft ont i knäet och ont i halsen när hon haft ont i halsen. Jag har nästan bara lyssnat på musik som jag förknippar med henne och hennes historia, och hittar kopplingar överallt i min vardag. Jag har inte bara drömt om henne, eller att jag är hon, utan även drömt drömmar som hon skulle ha drömt och sedan vaknat och mer eller mindre trott att jag var hon. (En sådan dröm finns med i boken!)

Och nu då?

Nu är det dags att hoppa tillbaka några år i tiden och plocka upp Inez historia igen. Jag vet inte om jag kan göra det bara sådär, som man plockar upp en tappad maska. Trots att Inez är min själsfrände känns hon just nu långt borta. Jag måste nog läsa igenom de senaste Inez-kapitlen, eller kanske alla. Börja lyssna på Inez-musik. Ta en lång promenad och låta henne ta plats i hjärta och hjärna.

Enligt mina beräkningar är det totalt sju kapitel kvar att skriva, samt en epilog. Det låter inte så mycket. Å andra sidan är det en tiondel av hela den långa boken. Det börjar i alla fall kännas möjligt att bli klar. Jag kan ana slutet där framme – med blandade känslor.

Jag hade kanske, kanske kunnat ha ett färdigt råmanus före årets slut – om det inte vore så att det dessförinnan kommer något som kallas jul, som ska både förberedas och firas. Men snart! Snart! Sedan återstår bara testläsning, kompletterande research, redigering, korrektur, sättning och tryck …

Foto i gråskala av en yngre kvinna i gammaldags kläder som står innanför ett fönster med ett ljus i handen.

En bild som för mig känns så Gertrud. Det är alltför ofta hon står vid ett fönster och önskar att hon var någon annanstans…

Skrivarångest

Publicerat den av i Dit inga vindar når, Skrivande

Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva. Jag har inte hållit med. Arbetet med min andra roman (Högt flyger fåglarna) bara rann på och jag var nöjd direkt. Jag gjorde nästan inga justeringar av större vikt i efterhand (till skillnad från Det sjunger i isen, som krävde desto mer efterarbete).

Nu när jag har kommit igång ordentligt med manus nummer tre förstår jag. Det är inte andra boken som är svår – det är första boken efter att du blivit utgiven. För de flesta är det samma sak, men jag hade två manus färdiga innan jag gav mig på att ge ut dem.

De första två skrev jag endast för att jag tyckte om att skriva. Visst ämnade jag låta andra läsa texterna. Jag ville gärna dela med mig av mina alster till nyfikna vänner och familjemedlemmar. Kanske skulle jag även skicka in till något förlag någon gång. Men jag skrev inte för dem. Jag skrev för mig själv.

Nu, med två utgivna böcker och med läsare som ivrigt väntar på del tre i trilogin, är situationen en annan. Jag vet att det jag skriver kommer att läsas av hundratals, kanske tusentals, människor. Jag vet hur det känns att få en negativ, eller åtminstone halvhjärtad och oengagerad, recension (även om de allra flesta faktiskt varit odelat positiva). Jag är inne i branschen och vill så hjärtans gärna kunna stanna där. Och för att kunna stanna måste jag prestera.

Ibland känns det inte ens som att det räcker att bli läst och omtyckt. Jag vill vara en Bra Författare. Hur många läsare som än trollbundits av t.ex. Sagan om isfolket, vill jag inte få höra: “Visst är det underhållande böcker, men det är ju ingen stor litteratur precis.” Jag säger det själv ibland, lite urskuldande: “Jag skriver för att underhålla – läsarna och mig själv.” Men är inte det fint nog? Att beröra och engagera? Att för en stund förflytta läsarna till en annan värld?

Ändå går jag numera runt med en vag men ständigt malande oro över att det jag skriver på inte är tillräckligt bra. Att jag ska bli övertydlig och skriva läsarna på näsan. Att historien kanske är ointressant. Att karaktärerna ska bli klichéartade. Att mina historiekunskaper inte ska räcka till. Att det ska smyga sig in logiska felaktigheter, faktamissar och anakronistiska ord. Att budskapet ska verka lamt och reflektionerna ytliga.

Så mycket som kan gå fel. Så mycket att tänka på. Och ändå tror jag att texten skulle bli bättre om jag glömde alla farhågor och slutade höra röster från framtida recensenter. Om jag förutsättningslöst kunde ge mig hän åt berättelsen, som förr. Om jag började skriva för min egen skull igen och inte lyssnade till någon annan än mina karaktärer när de berättar för mig om sina liv.

Men då skulle jag behöva vänta på att de behagade tala till mig. Det händer inte varje dag. Jag skulle behöva invänta inspiration, som knappast kommer farande på beställning. Och om jag vill kunna leva huvudsakligen på skrivande och bokutgivning, vilket är mitt långsiktiga mål, så har jag inte tid att vänta.

En författares dilemma. Kanske lär man sig med tiden? Eller handlar det snarare om att vänja sig?

Att skriva på tid och vikten av promenader

Publicerat den av i Bokproduktion, Dit inga vindar når, Skrivande

Igår gjorde jag upp en preliminär utgivningsplan för tredje och sista delen i Vargatider. Jag vill inte att ni, kära läsare, ska behöva vänta mer än ett år, så jag bestämde att boken ska släppas i augusti.

Det känns som en rejäl utmaning. Del två tog det mig nio månader att ge ut, trots att berättelsen redan var färdigskriven. Del tre består än så länge bara av fyra och ett halvt kapitel plus en slutscen.

De två första böckerna skrev jag på endast när inspirationen drabbade mig. Nu måste jag tänka om och planera in research- och skrivtid. Jag måste tvinga mig att sätta mig vid datorn och plita ner meningar även stunder då jag hellre skulle göra något annat. Lite rädd är jag att det ska märkas i texten. Men det är inte omöjligt att inspirationen kommer när jag sätter mig ner och styr mina tankar mot berättelsen och karaktärerna, om inte förr.

Min bästa metod för att finna inspiration är annars att ta en promenad, helst i skogen och helst där man inte riskerar att möta någon. Det är sällan jag tar en sådan promenad utan att få åtminstone någon liten idé till det jag för närvarande skriver på.

Så sent som igår kväll gick jag ut i skogen för att ta reda på varför en ny bikaraktär handlar på ett visst sätt. Visserligen hittade jag inget bra svar på det, men däremot kom jag underfund med att samma karaktär har underbett. Alltid något!

Linnea Dunér står vid ett äppelträd

Naturen – en av mina bästa inspirationskällor