Etikettarkiv: bokutgivning

Stöd en egenutgivare – läs en närodlad bok!

Publicerat den av i Egenutgivare, Försäljning

Det är ingen hemlighet att jag ger ut mina böcker på eget förlag. Jag är egenutgivare för att jag vill. På så sätt kan jag ha kontroll över hela processen. Jag slipper kompromissa. Dessutom tycker jag att bokutgivning är roligt, nästan lika roligt som själva skrivandet!

Under de år jag varit verksam upplever jag att det har pratats allt mer om egenutgivning. Fler möjligheter har öppnats. Numera kan vi till exempel få in våra titlar på Storytel, vilket tidigare inte var fallet. Selmapriset, som delas ut till egenutgivare, får mer uppmärksamhet. Information om bokutgivning är mer lättillgänglig och föreningen Egenutgivarna får ständigt nya medlemmar. Men på sistone har kallduscharna avlöst varandra.

Nya krav med dålig timing

Under pandemin har många författare haft det svårt, inte minst egenutgivare. Och just under pandemin har stora aktörer i branschen infört nya krav och avgifter, som främst drabbar – ja, du gissade rätt – egenutgivare och mikroförlag. Sedan Axiell Media, som distribuerar e-litteratur, införde en ny årsavgift, går jag back på mina e-böcker. Det känns viktigt att mina böcker finns tillgängliga i flera olika format i flera olika kanaler. Därför fortsätter jag ändå med e-böcker.

Även de fysiska böckerna kommer framöver att dra in mindre pengar. Från och med i höst kräver nämligen Adlibris att de skickas ut via en extern distributör, som tar en viss andel av intäkterna i provision. Även det kravet kommer jag förmodligen att vika mig för, eftersom en stor andel av mina köpare finns på just Adlibris. Men ju mindre jag kan tjäna på mina böcker, desto mer tid måste jag ägna åt annat, mer lönsamt, arbete när jag annars hade kunnat skriva.

Egenutgivare reagerar

I Egenutgivarna, där jag är vice ordförande, har vi skickat ut en debattartikel om problemet till en mängd tidningar. Här nedan kan du läsa ett utdrag. Artikeln i sin helhet finns hos Boktugg, den enda av mottagarna som brydde sig om att publicera skrivelsen.

Den stora fördelen med att handla böcker online istället för i fysisk bokhandel har varit – och borde vara – det obegränsade utbudet. Nu riskerar utbudet att krympa drastiskt när stora företag godtyckligt rationaliserar bort titlar från mindre förlag och egenutgivare.

Hos de små, oberoende förlagen finns den bredaste utgivningen. De ger ut de smala böcker som fyller en lucka men som de större förlagen inte vågar satsa på. Det är där du finner de lokala pärlorna, som inte passar för en rikstäckande lansering men som är högintressanta just där du bor. Där har du också en chans att hitta nästa storstjärna före alla andra. Floran är vildvuxen och en del kanske betraktas som ogräs av somliga, men det ligger i betraktarens öga.

Säkert är att färre titlar kommer att ges ut när det blir svårare och dyrare att sälja böcker, och de som ges ut blir svårare att få tag på. Den där boken om ditt specialintresse som bekostats av en eldsjäl inom ämnet måste beställas direkt från författaren med en hög fraktkostnad. Uppföljaren till den där romanen du tyckte så mycket om kommer aldrig ut, för det lönar sig inte längre för författaren att ge ut den.

Vårt budskap är att du alltid kan be ditt bibliotek eller din bokhandel att ta hem ovanligare böcker, inte minst böcker av författare från din ort. Säkert vill du äta lokalt odlade jordgubbar i sommar. Kanske går du på en spelning med lokala musiker varefter du öppnar en kall öl från ett mikrobryggeri i närheten. Varför inte även ta med dig en lokal bok – eller e-bok – ut i grönskan?

Kvinna som ligger och läser i gräset – kanske en bok av en egenutgivare?
Vad läser du i sommar?

Skrivarångest

Publicerat den av i Dit inga vindar når, Skrivande

Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva. Jag har inte hållit med. Arbetet med min andra roman (Högt flyger fåglarna) bara rann på och jag var nöjd direkt. Jag gjorde nästan inga justeringar av större vikt i efterhand (till skillnad från Det sjunger i isen, som krävde desto mer efterarbete).

Nu när jag har kommit igång ordentligt med manus nummer tre förstår jag. Det är inte andra boken som är svår – det är första boken efter att du blivit utgiven. För de flesta är det samma sak, men jag hade två manus färdiga innan jag gav mig på att ge ut dem.

De första två skrev jag endast för att jag tyckte om att skriva. Visst ämnade jag låta andra läsa texterna. Jag ville gärna dela med mig av mina alster till nyfikna vänner och familjemedlemmar. Kanske skulle jag även skicka in till något förlag någon gång. Men jag skrev inte för dem. Jag skrev för mig själv.

Nu, med två utgivna böcker och med läsare som ivrigt väntar på del tre i trilogin, är situationen en annan. Jag vet att det jag skriver kommer att läsas av hundratals, kanske tusentals, människor. Jag vet hur det känns att få en negativ, eller åtminstone halvhjärtad och oengagerad, recension (även om de allra flesta faktiskt varit odelat positiva). Jag är inne i branschen och vill så hjärtans gärna kunna stanna där. Och för att kunna stanna måste jag prestera.

Ibland känns det inte ens som att det räcker att bli läst och omtyckt. Jag vill vara en Bra Författare. Hur många läsare som än trollbundits av t.ex. Sagan om isfolket, vill jag inte få höra: “Visst är det underhållande böcker, men det är ju ingen stor litteratur precis.” Jag säger det själv ibland, lite urskuldande: “Jag skriver för att underhålla – läsarna och mig själv.” Men är inte det fint nog? Att beröra och engagera? Att för en stund förflytta läsarna till en annan värld?

Ändå går jag numera runt med en vag men ständigt malande oro över att det jag skriver på inte är tillräckligt bra. Att jag ska bli övertydlig och skriva läsarna på näsan. Att historien kanske är ointressant. Att karaktärerna ska bli klichéartade. Att mina historiekunskaper inte ska räcka till. Att det ska smyga sig in logiska felaktigheter, faktamissar och anakronistiska ord. Att budskapet ska verka lamt och reflektionerna ytliga.

Så mycket som kan gå fel. Så mycket att tänka på. Och ändå tror jag att texten skulle bli bättre om jag glömde alla farhågor och slutade höra röster från framtida recensenter. Om jag förutsättningslöst kunde ge mig hän åt berättelsen, som förr. Om jag började skriva för min egen skull igen och inte lyssnade till någon annan än mina karaktärer när de berättar för mig om sina liv.

Men då skulle jag behöva vänta på att de behagade tala till mig. Det händer inte varje dag. Jag skulle behöva invänta inspiration, som knappast kommer farande på beställning. Och om jag vill kunna leva huvudsakligen på skrivande och bokutgivning, vilket är mitt långsiktiga mål, så har jag inte tid att vänta.

En författares dilemma. Kanske lär man sig med tiden? Eller handlar det snarare om att vänja sig?

Att skriva på tid och vikten av promenader

Publicerat den av i Bokproduktion, Dit inga vindar når, Skrivande

Igår gjorde jag upp en preliminär utgivningsplan för tredje och sista delen i Vargatider. Jag vill inte att ni, kära läsare, ska behöva vänta mer än ett år, så jag bestämde att boken ska släppas i augusti.

Det känns som en rejäl utmaning. Del två tog det mig nio månader att ge ut, trots att berättelsen redan var färdigskriven. Del tre består än så länge bara av fyra och ett halvt kapitel plus en slutscen.

De två första böckerna skrev jag på endast när inspirationen drabbade mig. Nu måste jag tänka om och planera in research- och skrivtid. Jag måste tvinga mig att sätta mig vid datorn och plita ner meningar även stunder då jag hellre skulle göra något annat. Lite rädd är jag att det ska märkas i texten. Men det är inte omöjligt att inspirationen kommer när jag sätter mig ner och styr mina tankar mot berättelsen och karaktärerna, om inte förr.

Min bästa metod för att finna inspiration är annars att ta en promenad, helst i skogen och helst där man inte riskerar att möta någon. Det är sällan jag tar en sådan promenad utan att få åtminstone någon liten idé till det jag för närvarande skriver på.

Så sent som igår kväll gick jag ut i skogen för att ta reda på varför en ny bikaraktär handlar på ett visst sätt. Visserligen hittade jag inget bra svar på det, men däremot kom jag underfund med att samma karaktär har underbett. Alltid något!

Linnea Dunér står vid ett äppelträd

Naturen – en av mina bästa inspirationskällor

Dags för Fåglarna att flyga!

Publicerat den av i Högt flyger fåglarna

Om bara en dryg vecka är det dags att knuffa ut fågelunge nummer två ur boet. Min andra bok ska ut i världen och möta läsarna. Jag är lika förväntansfull som förra gången. Det var med, i alla fall nästan, lika omtumlande känslor jag öppnade den första kartongen med nytryckta böcker.

Däremot är jag inte lika nervös över vad läsare och recensenter ska tycka. Det sjunger i isen togs emot så väl av bådadera, och eftersom jag själv är ännu mer nöjd med den här boken vågar jag tro att även den kommer uppskattas. Jag litar på att dess vingar bär.

Nu ser jag allra mest fram emot att låta er återse Inez, Elsa, Gertrud, Ulv och de andra, och introducera er för nya bekantskaper, som Signe, Werner, Kerstin och Björn. Jag längtar efter att få höra era reaktioner på berättelsen och ta del av era tankar och reflektioner.

Så beställ ett exemplar, lämna marken en stund och följ med på en flygtur högt ovan molnen!

Release 9/9

Första månaden med boken

Publicerat den av i Debutant, Det sjunger i isen, Egenutgivare

Nu har det gått en månad sedan releasen av Det sjunger i isen och jag kan konstatera att det har gått över förväntan. Tre fjärdedelar av upplagan är redan såld och jag planerar för nytryck. Många läsare har hört av sig och talat om hur svårt det varit att lägga ifrån sig boken och hur mycket de ser fram emot del två. Underbart!

När jag tittar tillbaka på den här månaden tänker jag bl.a. på det här:

Roligast: Att folk faktiskt tycker om min bok, engagerar sig i mina karaktärers öden och vill ha mer.

Finast: Att så många vänner och bekanta intresserar sig för boken och är glada för min skull.

Tråkigast: Att jag inte har haft tid att jobba på del två och tre, trots att jag stundtals är sprickfärdig av inspiration.

Pirrigast: Att bli intervjuad i radio, i studio i direktsändning. Det hade jag inte räknat med! Jag trodde jag skulle få hjärnsläpp och skämma ut mig, men det gick bra.

Knäppast: Att bli igenkänd “på stan”. Var t.ex. på ett event med jobbet och fick höra att “dig har jag sett i tidningen!”

Hemskast: Att jag redan har hittat ett par tryckfel i boken, trots all noggrann korrekturläsning. Sådant händer väl alla, men jag blir lika kall varje gång jag ser en bokstav som är fel.

Jobbigast: Att kånka tunga kartonger för leverans till återförsäljare. Men det är samtidigt roligt att skicka ut sin bok i världen!

Mest triumferande: Att jag har fått så mycket beröm för omslaget. Vid ett tillfälle under processen med omslaget var jag nära att ge upp, då det kändes som om jag aldrig skulle lyckas få till ett både snyggt och rättvisande omslag. Men skam den som ger sig!