I nästan åtta år har jag till och från skrivit om systrarna Dalin. För en månad sedan skrev jag kanske det sista någonsin ur Elsas perspektiv. Igår slutförde jag på samma sätt Gertruds historia och det känns tomt. Det känns så väldigt tomt.

Den senaste tiden har jag frångått min vana att alltid skriva kronologiskt och i stället enbart fokuserat på Gertrud. Hon är på många sätt så olik mig och gör så annorlunda val jämfört med hur jag skulle ha gjort. På så sätt är hon svår att skriva. Jag måste ofta stanna upp och ”känna in” hur just hon skulle reagera i en given situation.

Men det har blivit lättare. Det här superfokuset har hjälpt mig. I och med det har jag kommit henne så otroligt nära. Jag har lidit med henne. Jag har oroats, hoppats och glatt mig med henne. Jag har haft ont i knäet när hon haft ont i knäet och ont i halsen när hon haft ont i halsen. Jag har nästan bara lyssnat på musik som jag förknippar med henne och hennes historia, och hittar kopplingar överallt i min vardag. Jag har inte bara drömt om henne, eller att jag är hon, utan även drömt drömmar som hon skulle ha drömt och sedan vaknat och mer eller mindre trott att jag var hon. (En sådan dröm finns med i boken!)

Och nu då?

Nu är det dags att hoppa tillbaka några år i tiden och plocka upp Inez historia igen. Jag vet inte om jag kan göra det bara sådär, som man plockar upp en tappad maska. Trots att Inez är min själsfrände känns hon just nu långt borta. Jag måste nog läsa igenom de senaste Inez-kapitlen, eller kanske alla. Börja lyssna på Inez-musik. Ta en lång promenad och låta henne ta plats i hjärta och hjärna.

Enligt mina beräkningar är det totalt sju kapitel kvar att skriva, samt en epilog. Det låter inte så mycket. Å andra sidan är det en tiondel av hela den långa boken. Det börjar i alla fall kännas möjligt att bli klar. Jag kan ana slutet där framme – med blandade känslor.

Jag hade kanske, kanske kunnat ha ett färdigt råmanus före årets slut – om det inte vore så att det dessförinnan kommer något som kallas jul, som ska både förberedas och firas. Men snart! Snart! Sedan återstår bara testläsning, kompletterande research, redigering, korrektur, sättning och tryck …

En bild som för mig känns så Gertrud. Det är alltför ofta hon står vid ett fönster och önskar att hon var någon annanstans…