Etikettarkiv: linnea dunér

Dags för Fåglarna att flyga!

Publicerat den av i Högt flyger fåglarna

Om bara en dryg vecka är det dags att knuffa ut fågelunge nummer två ur boet. Min andra bok ska ut i världen och möta läsarna. Jag är lika förväntansfull som förra gången. Det var med, i alla fall nästan, lika omtumlande känslor jag öppnade den första kartongen med nytryckta böcker.

Däremot är jag inte lika nervös över vad läsare och recensenter ska tycka. Det sjunger i isen togs emot så väl av bådadera, och eftersom jag själv är ännu mer nöjd med den här boken vågar jag tro att även den kommer uppskattas. Jag litar på att dess vingar bär.

Nu ser jag allra mest fram emot att låta er återse Inez, Elsa, Gertrud, Ulv och de andra, och introducera er för nya bekantskaper, som Signe, Werner, Kerstin och Björn. Jag längtar efter att få höra era reaktioner på berättelsen och ta del av era tankar och reflektioner.

Så beställ ett exemplar, lämna marken en stund och följ med på en flygtur högt ovan molnen!

Release 9/9

Novell: Midsommarafton

Publicerat den av i Högt flyger fåglarna, Mina böcker, Noveller

I väntan på att Högt flyger fåglarna ska släppas vill jag dela med mig av en novell. I novellen, som jag kallar Midsommarafton, får du möta två karaktärer som har viktiga roller i Högt flyger fåglarna. Den utspelar sig sommaren 1873, dvs strax innan de dyker upp i romanen. Novellens berättarjag är Kerstin, en hunsad fäbodpiga som är osäker i sällskap med andra men som vet vad hon vill.

Min släkt äger en gammal fäbodstuga utanför Malung, dit jag ständigt längtar. Jag kan livligt föreställa mig hur mina anmödrar gätade sina djur på skogen, kokade messmör över elden och kulade så att det hördes vida över skog och myr. Därför betyder fäbodmiljön något alldeles särskilt för mig och det är förmodligen inte sista gången jag låter en berättelse utspela sig i fäbodmiljö.

Läs novellen i PDF-format: Midsommarafton

Buföring på Skansen

Mitt debutantporträtt

Publicerat den av i Debutant, Det sjunger i isen, Historia, Marknadsföring

Nu tänkte jag dela med mig av mitt debutantporträtt, som publicerades i Svensk bokhandels vårkatalog 2 december 2016. Debutantporträtten skrivs av författarna själva och har oftast en personlig prägel. De utgör en väldigt fin möjlighet för debuterande, okända författare att få uppmärksamhet från bokhandlare och andra bokintresserade.

Det finns inget som går upp mot känslan som fyller mig när jag kliver över tröskeln till ett gammalt, orört hus. Tyst och inkännande går jag över det knarrande brädgolvet, blanknött av flera generationers fötter som smugit och tassat, oroligt vankat fram och åter, stampat i ilska och hoppat av glädje. Golvet och väggarna bär på glömda minnen och berättelser från det förgångna, och ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden för att se vad de har sett, uppleva vad de har bevittnat.

Jag påstår inte att allt var bättre förr. Jag önskar inte på allvar att jag levde i ett annat århundrade. Det hindrar dock inte att jag tar de chanser jag får att kliva in i en annan tid. Jag åker på historiska evenemang och arrangerar en årlig medeltidsdag. Jag driver runt på Skansen, syr historiska kläder och läser historiska romaner.

Mina mest fantastiska tidsresor företar jag inom mig, när jag låter fantasin ta mig långt, långt bort, till platser och människor som med ens kommer mycket nära. Mitt huvud är ständigt fullt av berättelser och livsöden. En del av dem blir aldrig mer än flyktiga fantasier. Annat dröjer sig kvar och antar en allt tydligare form, tills berättelsen får eget liv.

Att det blev just berättelsen om de tre unga prästdöttrarna som jag kom att fördjupa mig i och skriva ner, det kan jag inte riktigt förklara. Men jag minns precis när det första fröet såddes, när den första bilden flimrade förbi. Jag satt i bilen på väg hem från mina kära morföräldrar. Det var mitt i smällkalla vintern och sent på kvällen. Snödrivorna stod höga utmed vägen, och så plötsligt: en låt från bilstereon, med bakgrundsljud av en vinande vind och en kvinna som höll ut på långa, hjärtskärande vokaler som om hon var ensammast i hela världen. Då – poff – var hon bara där, min Inez, som ännu inte hette Inez, och hon var vilse i en mörk och snöig skog och hon ropade ut i natten, en sista gång innan allt hopp skulle vara ute …

Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur det gick för henne. Inez och hennes två systrar grep sig fast och ömsom bönade, ömsom krävde att få sina liv berättade.

Det här var under en ganska stillastående och händelsefattig period av mitt liv. Systrarna Dalin och människorna i deras närhet blev snabbt nära vänner och deras tillvaro intresserade mig långt mer än min egen. Efter en flytt och en nystart har jag fått både nya vänner, nytt jobb och nya intressen. Mitt eget liv har därmed blivit betydligt mer spännande. Samtidigt har det stärkt mitt självförtroende så att jag nu vågar släppa berättelsen fri.

Jag öppnar dörren och låter den som vill kliva över tröskeln …

Linnea Dunérs debutantporträtt i Svensk bokhandels vårkatalog.

Manuset är skickat till tryck

Publicerat den av i Bokproduktion, Det sjunger i isen, Egenutgivare, Mina böcker

Manuset. Är. Skickat. Till. Tryck.

Jag trodde att jag skulle vara glad när det var gjort, men nu känner jag mig mest av allt… rädd!

Nu är det för sent att ändra någonting. De fel jag inte hittat nu kommer att vara med i boken. Det som står nu är det som gäller. Jag har jobbat med den här berättelsen i över fem år. Jag är van att kunna ändra, justera, lägga till och dra ifrån när andan faller på.

Om jag jämför med den första versionen är den inskickade SÅ mycket bättre. Den är bra och jag är nöjd. Ja! Men när jag just skrivit klart den första versionen var jag också nöjd. Jag kommer inte ifrån känslan av att den kanske hade kunnat bli ännu bättre om jag jobbat vidare med den i fem år till. Samma känsla har jag när det gäller omslaget, även om tidsperspektivet är ett annat.

Men någon gång måste man ändå bestämma sig för att ett alster är färdigt. Annars får det aldrig komma andra till del. Det är på tiden att släppa taget. Texten är tillräckligt bra. Fast “tillräckligt bra” är inte ett uttryck som tilltalar mig. Det låter så medelmåttigt. Så därför tänker jag helt enkelt nöja mig med att säga att den är bra. Eller till och med “fantastisk” och “underbar” om jag i all ödmjukhet får citera några av de som har fått läsa manuset i förväg.

Nu ska jag fira med ett glas hasselnötsdryck och försöka glömma bort rädslan. I stället ska jag bara se fram emot den dagen då jag håller boken i handen och får presentera er för min värld.

 

Välkommen – och välkommen tillbaka!

Publicerat den av i Debutant, Marknadsföring

En ny blogg. Ett första inlägg. Jag börjar väl helt enkelt med att hälsa dig välkommen till min författarsida! Jag har bloggat förut, på Linnea Christina: torparliv med perspektiv. Där har det på sistone handlat mest om kaniner. Här måste jag utfärda en varning: På den här bloggen finns det risk för en total kaninbrist, men jag hoppas att du vill återvända till den ändå! Om du är intresserad av skönlitterärt skrivande och bokutgivning kommer du förhoppningsvis inte bli besviken.

I skrivande stund är det två månader och tre dagar till planerad release av min debutroman, Det sjunger i isen. Framför mig ligger en tid av intensivt layoutarbete, flera vändor korrektur, annonsering och allt annat som måste göras för att en bok ska bli en bok och nå ut till läsarna.

Nu ska jag vara helt ärlig. Jag har inte skapat den här bloggen enbart för mitt höga nöjes skull. Den är en del i min plan för att marknadsföra min bok och mig själv som författare. Därför blir jag extra glad för varje kommentar, gillning eller delning. Men framför allt är jag ivrig att få ta del av dina tankar och åsikter om sådant jag bloggar om framöver.

Alltså, välkommen – och välkommen tillbaka!