Ibland läser jag böcker som får mig att häpna. Inte alltid (enbart) för att de är så bra, utan för att de har osannolikt många likheter med mina egna.

(Obs – inlägget innehåller spoilers om både mina egna böcker och de andra som nämns.)

Tre prästdöttrar, varav den äldsta försvinner ut i obygden medan familjen tror att hon drunknat. En sträng fader som förnekar sitt släktskap med den försvunna dottern och senare dör efter ett slaganfall. En annan syster som ger upp sina drömmar och gifter sig med en vänlig snickare. En tredje som får ta allt ansvar för familjen när de andra är försvunna eller inte räcker till. Gömt kyrksilver, ett familjeporträtt, en liten pojke som bara vill rita och en avbildning av Edens lustgård i prästgårdens sal. Beskriver jag min Vargatiderserie eller Maria Gustavsdotters serie Prästdöttrarna?

Maria Gustavsdotter är en av mina nu verksamma favoritförfattare. Jag beundrar hennes förmåga att levandegöra historien och fylla den med detaljer utan att det någonsin riskerar att bli tråkigt. Att det är så väl upplagt för en jämförelse mellan hennes och mina böcker gör mig nästan lite nervös.

Hon mötte en ulv i skogen

En annan populär nutida författare inom historisk fiktion är Elvira Birgitta Holm. Jag lyssnade nyligen på första boken i hennes Vargtrilogi: Månskensvargen. Den handlar om en ung kvinna som hamnar ensam i skogen, träffar en likaledes ensam man som är stum och har ryggen full av ärr. Då han inte kan tala om sitt namn väljer hon att kalla honom Ulv. Tillsammans försöker de överleva ute i skogen och fattar sakta men säkert tycke för varandra.

Låter det bekant? Jag kunde lika gärna ha pratat om Det sjunger i isen. Holms Ulv har visserligen båda armarna i behåll, men nog sjutton skadar han armen och blir tillfälligtvis som enarmad. Och nog sjutton blir han sjuk i feber efter ett äventyr som gjort honom genomvåt. Denna Ulv och hans varginna har inga höns eller getter i sitt uthus, men väl kor och får.

Visst finns det även betydande skillnader. Men likheterna är ändå så påfallande att de som läst båda trilogierna måste fundera på vilken författare som inspirerats av vem. Månskensvargen kom ut långt före Det sjunger i isen. Men det var alltså först nu jag läste den. Första boken i Maria Gustavsdotters prästdotterserie (Ulrikas bok) hade inte ens getts ut när jag 2011 skrev första utkastet av Det sjunger i isen.

Samma motiv – olika, unika böcker

Det är väl helt enkelt så att jag, Maria Gustavsdotter och Elvira Birgitta Holm valt tacksamma teman och symboler till våra berättelser. Hur många författare drar inte paralleller till den mytomspunna vargen? Och hur nära till hands ligger det inte att skriva om just en prästfamilj i en historisk roman, om man vill skriva om en relativt välbärgad familj utan att ge sig in i adelsskiktets intrigfyllda snårskog.

Men även om likheterna i handling och persongalleri varit ännu fler, hade både mina och deras ändå varit unika böcker värda att läsas för sin egen skull. Döm inte boken efter omslaget, heter det. Jag skulle även vilja säga: Döm inte boken efter temat. Visst kan miljö, tidsperiod och andra yttre attribut bidra till ifall vi tycker om en bok eller inte (och ännu mer till om vi väljer att läsa en viss bok). Men det viktigaste tycker jag ändå är hur författaren berättar sin historia, och vad hen får sagt med den. Om karaktärerna förblir romanfigurer eller om de får liv och kryper under skinnet. Om berättelsen stannar kvar sedan vi lagt ifrån oss boken.

För mig är både Ulrikas bok och Månskensvargen välskrivna böcker som engagerar och blir kvar i minnet. Om jag någon gång skulle bli anklagad för att ha härmat dem, ska jag bara le stolt och säga: ”Great minds think alike!”

Min bok Det sjunger i isen flankerad av två böcker med många likheter: Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter och Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm.