Bokrecension: Det kom för mig i en hast

Publicerat den 29 mars 2019 av Linnea Dunér i Boktips och bokrecensioner, Historia

Det har länge varit min ambition att recensera historiska romaner här på bloggen. Hittills har det dock bara blivit en enda (Bärnstenar i vattnet). Jag läste flera bra böcker med historiska miljöer förra året, bl a Ola Larsmos Jag vill inte tjäna, Maria Gustavsdotters Ylvas bok, Sofia Lundbergs Den röda adressboken, Mikaela Nykvists Rök i fjärran, Niklas Natt och Dags 1793 och Lisa Wingates Innan ni tog oss.

I år har jag hittills hunnit med att läsa/lyssna på knappa 30 böcker. I genomsnitt tio böcker i månaden är mitt läsmål för 2019, så efter första kvartalet är jag ännu i fas. Förvånansvärt få av dem har varit historiska romaner. Den senaste i den kategorin är Maria Bouroncles Det kom för mig i en hast: Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Det är också den som gjort starkast intryck på mig – så starkt intryck att jag vill berätta om den för er.

Recension

Det kom för mig i en hast av Maria Bouroncle

Jag är fast redan efter första sidan. Den börjar med en inbjudan. Till en begravningsakt. För tre små barn. Inbjudan är undertecknad Ingeborg och Artur Andersson.

Eftersom jag har läst baksidestexten (bara undertiteln räcker) vet jag vad som har hänt. Jag vet att det är Ingeborg själv, barnens mor, som bragt dem om livet. Det är inte frågan “vad?” som driver mig att läsa vidare. Det är “varför?”. I den mån vi får något svar på den frågan sker det genom läkarutsagor och domstolsprotokoll. Ingeborg själv vet inte: “Det kom för mig i en hast.”

Romanen är baserad på en verklig händelse. Ingeborg är författarens mormors syster och morden på de tre barnen var länge en väl förborgad familjehemlighet. Med det här respektfullt tecknade porträttet av sin släkting för Maria Bouroncle fram händelsen i ljuset och påminner därmed om att vi måste våga prata även om det svåra.

Ingeborg häktas och tillbringar flera månader på Växjö kvinnofängelse i väntan på sinnesundersökning och dom. Vi får inte bara vara med henne i cellen, sjukavdelningen och skolsalen. Vi får även i form av kortare och längre minnesbilder ta del av hennes tidigare liv, så väl lyckliga stunder som händelser som kan ha bidragit till att hon började må dåligt. Så dåligt att hon i ett stundens infall dränkte sina älskade barn.

Den berättande prosan varvas med autentiska brev från Ingeborg till Artur. Det är rörande brev, där Ingeborg stundom visar ånger och oförståelse över vad hon gjort. Däremot kan jag inte urskilja någon bitterhet. Tvärtom talar hon ständigt om hur väl hon trivs i fängelset. Den frekvent återkommande frasen: “Det är så roligt!”, om alltifrån strumpstickning och läkarbesök till utsikten att bli frikänd, är kanske det mest rörande av allt. Det som dock verkligen plågar henne är att hennes älskade Artur så sällan skriver och än mer sällan kommer på besök. Till slut kommer hon också till den insikten att maken inte kan förlåta henne, även om han skulle vilja.

Jag kan se en viss risk med att varva äldre, autentiska texter med sina egna ord. Stilen kan bli splittrad. De nyskrivna orden kan i kontrast mot de äldre verka konstruerade eller otidsenliga. Så dock inte här. Jag upplever Marias språk som lågmält men exakt, mjukt men ändå drabbande. Ordval och repliker bildar tillsammans med skeenden och detaljer ett mycket trovärdigt 1920-tal, så som jag känner igen det från andra skildringar. Mitt i allt det svåra och allvarliga njuter jag av tidsresan.

Samtidigt väcker boken tankar. Hur snabbt livet kan slås i spillror. Hur obegripligt det mänskliga psyket kan vara. Går det egentligen att lita helt och hållet på någon – ens på sig själv? Vad kan förlåtas och hur kan man leva vidare när det ofattbara inträffat?

Med den här boken får Tor, Efraim och Lucias minnen leva vidare. I mitt minne kommer de dröja kvar länge.

Besök gärna Maria Bouroncles hemsida!

Trean är klar!

Publicerat den 13 mars 2019 av Linnea Dunér i Bokproduktion, Dit inga vindar når, Egenutgivare, Skrivande

Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det. Sedan fem dagar tillbaka har jag ett komplett råmanus. Jag har en början, en mitt och ett slut. Jag har 203.761 ord fördelade på 65 kapitel och en epilog. Jag har tre systrar som älskar, längtar, lider, fröjdas, ängslas och hoppas, som var och en får ett sorts avslut och kanske även en början på någonting nytt.

Jag råkade visst nämna någon gång att boken skulle ges ut hösten 2018. Oops …

Men med tanke på hur pass snabbt det gick att skriva de två första böckerna (Det sjunger i isen tre månader, Högt flyger fåglarna drygt åtta) verkade det ett tag som en rimlig plan. Inte kunde jag ana att den här boken skulle ta över ett år att slutföra, trots att de första kapitlen redan var skrivna sedan långt tillbaka!

Men inte heller kunde jag ana att den skulle bli 50% längre än de andra. Det är definitivt den största orsaken till att det tagit tid.

En annan sak som spelar in är att jag blivit noggrannare med research och lägger större vikt vid att allt ska stämma historiskt. Ytterligare en aspekt är att jag har haft två utgivna böcker att marknadsföra och distribuera parallellt med skrivandet.

Men nu är alltså sista kapitlet äntligen skrivet. Och epilogen, inte att förglömma.

Det här betyder inte bara att boken, Dit inga vindar når, är avslutad, utan att hela Vargatider-trilogin. I över åtta år har jag delat systrarna Dalins öden – skrattat och gråtit, älskat och hatat med dem. Det var inte med enbart positiva känslor jag satte dit den sista punkten.

Men allt är inte slut. Jag har en 18 punkter lång redigerings- och utgivningsplan som ska arbetas igenom, inkluderande sådant som testläsning, kompletterande research, eliminering av s k slaggord och favoritord, sättning och korrekturläsning.

Redigeringsfasen kan vara smärtsam. Svåra beslut måste fattas. Passager jag är förtjust i kanske måste raderas eller skrivas om. Men på det stora hela tycker jag om den. Jag har ett manus, som jag är mycket glad över. Den första och största milstolpen är nådd. Jag kan skymta mållinjen någonstans vid en dimmig horisont.

Från och med nu kan det bara bli bättre.

Dit inga vindar når, och därmed hela trilogin, har fått ett slut. Både Tilda och jag har svårt att tro att det är sant.

Dags för Fåglarna att flyga!

Publicerat den 30 augusti 2017 av Linnea Dunér i Högt flyger fåglarna

Om bara en dryg vecka är det dags att knuffa ut fågelunge nummer två ur boet. Min andra bok ska ut i världen och möta läsarna. Jag är lika förväntansfull som förra gången. Det var med, i alla fall nästan, lika omtumlande känslor jag öppnade den första kartongen med nytryckta böcker.

Däremot är jag inte lika nervös över vad läsare och recensenter ska tycka. Det sjunger i isen togs emot så väl av bådadera, och eftersom jag själv är ännu mer nöjd med den här boken vågar jag tro att även den kommer uppskattas. Jag litar på att dess vingar bär.

Nu ser jag allra mest fram emot att låta er återse Inez, Elsa, Gertrud, Ulv och de andra, och introducera er för nya bekantskaper, som Signe, Werner, Kerstin och Björn. Jag längtar efter att få höra era reaktioner på berättelsen och ta del av era tankar och reflektioner.

Så beställ ett exemplar, lämna marken en stund och följ med på en flygtur högt ovan molnen!

Dagen jag väntat på

Publicerat den 30 november 2016 av Linnea Dunér i Bokproduktion, Det sjunger i isen, Egenutgivare, Mina böcker

Det visade sig att det här var dagen som jag väntat på, ja, så länge jag kan minnas faktiskt – dagen då jag får hålla min första bok i handen. De ringde från Schenker på morgonen för att få vägbskrivning och det tog någon sekund för mig att koppla. Leverans. Till Humle förlag. Med lastbil… Jaaaaa!!!

Känslan jag hade under förmiddagen kan bäst beskrivas som när man träffat någon över nätet, börjat få känslor för personen och nu äntligen ska träffas för första gången. Man känner personen – boken – på insidan, men har ännu inte sett den i verkligheten eller upplevt den som en helhet. Förväntan blandas med nervositet och det är svårt att sitta stilla.

Så äntligen kom leveransen – inte ända fram, för min infartsväg är för liten för lastbil – och jag störtade i väg upp till bommen. Som tur var hade jag kommit ihåg att ta med mig en sax och sprättade snabbt upp en av kartongerna på pallen. Min första tanke: “Vad grön den är!” Min andra tanke: “Det ÄR en BOK!” Och jag var faktiskt förvånad över det, för jag hade inte helt kunnat föreställa mig det. (SÅ grön var den inte. Det var skyddspuffarna i genomskinlig plast som hade grön text.)

Nu är jag ganska slut efter att ha släpat hem 34 kartonger à 8,5 kg och burit upp dem på övervåningen. Men jag har min bok, och jag blir inte förvånad om det slutar med att jag sover med den i sängen i natt – trots att det är första dejten…

Om tio dagar är det dags för release och då kan även du hålla ett exemplar av boken! Kom till releasefesten lördag 10/12 kl 13-16 i Vittinge församlingshem, eller beställ den här på min hemsida, så postar jag den på fredagen.