eller Hur vet jag när min synopsis är klar?

En fundering jag ofta hör från författare är: Hur vet jag när min bok är klar? Det är sannerligen inte lätt att avgöra. Man ändrar och flyttar, tar bort och lägger till, med känslan att man gör sitt manus bättre och bättre. Men kanske kommer man till en punkt där manuset istället blir sämre och sämre? Man överredigerar. Och även om så inte är fallet, måste man ju ge sig någon gång. Annars blir det ingen bok!

Jag befinner mig i en liknande sits – tyvärr inte med ett manus, utan bara med min synopsis. Jag ändrar och flyttar, tar bort och lägger till. Nu tror jag att jag kan vara på väg att passera den där punkten där ändringarna gör mer skada än nytta. Ändå tvekar jag. Ändå känns det så svårt att ta det där steget från att planera till att faktiskt skriva.

Varför? Jag är rätt säker på att det beror på mina högt ställda krav på mig själv.

Ny bok – nya krav på mig själv

Av mina hittills tre utgivna romaner, skrev jag de två första helt förutsättningslöst, utan en tanke på dramaturgi eller framtida läsare. Tredje boken, den sista i Vargatider, präglades mycket av att det var en avslutning på en serie. Det var (troligtvis) sista chansen att säga något om seriens karaktärer. Historien var i mycket styrd av vad som hänt tidigare i serien. Systrarna Dalin o co hade dessutom blivit alltför verkliga för mig, för att jag skulle kunna låta allmänna skrivtips och dramaturgiska kurvor avgöra deras liv. Jag lyssnade på dem snarare än bestämde över dem.

Min kommande roman är helt fristående. Karaktärerna, med skräddardottern Hilla i spetsen, har liv och själ, men min relation till dem är författarens, inte förmedlarens. Jag kan pussla om i deras liv som jag vill (vilket jag också gjort – det är i princip bara huvudkaraktärerna och anledningen till att de träffas, som fortfarande stämmer överens med min många år gamla grundidé).

Därmed vill jag ta tillfället i akt och verkligen skapa en så bra berättelse som möjligt. En roman som är väl uppbyggd med intressanta intriger, spännande vändningar, lagom tempo, djupa karaktärer, korrekt historieskildring och tänkvärt budskap – allt skildrat med ett unikt, vackert språk som bidrar till tidsandan utan att kännas omodernt.

Så hur kommer jag vidare?

Jag är inte ute efter att gnälla eller tigga bekräftelse. Det här tror jag är något som de flesta författare upplever ibland, oavsett kompetensnivå och erfarenhet. Ju mer man lär sig, desto mer tvivlar man, heter det ju.

Vi får väl se varje text, varje bok, som en del av vår utveckling som författare. För att komma vidare måste vi acceptera att det kanske inte blir perfekt den här gången heller, men att det är ett steg på vägen. Allt som blir skrivet är bättre än det som inte blir skrivet alls, är också kloka ord.

Jag kommer nog inte kunna avgöra exakt när min synopsis är tillräcklig fyllig och när varje liten händelse är precis där den bör vara, men någonstans måste jag släppa taget. Och om jag nu skulle råka släppa taget lite för tidigt, så får jag väl helt enkelt redigera desto mer. Ändra, flytta, ta bort och lägga till i manuset … tills det är, om inte en fulländad roman, så en läsvärd berättelse som jag kan stå för. Så att jag kan lämna den och börja på nästa roman, som förmodligen inte heller blir perfekt, men som … ja, du förstår!

Ställer du också för höga krav på dig själv? Var i skrivprocessen har du lättast att fastna? Hur gör du för att komma vidare? Berätta gärna i en kommentar!