Skrivarångest

Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva. Jag har inte hållit med. Arbetet med min andra roman (Högt flyger fåglarna) bara rann på och jag var nöjd direkt. Jag gjorde nästan inga justeringar av större vikt i efterhand (till skillnad från Det sjunger i isen, som krävde desto mer efterarbete).

Nu när jag har kommit igång ordentligt med manus nummer tre förstår jag. Det är inte andra boken som är svår – det är första boken efter att du blivit utgiven. För de flesta är det samma sak, men jag hade två manus färdiga innan jag gav mig på att ge ut dem.

De första två skrev jag endast för att jag tyckte om att skriva. Visst ämnade jag låta andra läsa texterna. Jag ville gärna dela med mig av mina alster till nyfikna vänner och familjemedlemmar. Kanske skulle jag även skicka in till något förlag någon gång. Men jag skrev inte för dem. Jag skrev för mig själv.

Nu, med två utgivna böcker och med läsare som ivrigt väntar på del tre i trilogin, är situationen en annan. Jag vet att det jag skriver kommer att läsas av hundratals, kanske tusentals, människor. Jag vet hur det känns att få en negativ, eller åtminstone halvhjärtad och oengagerad, recension (även om de allra flesta faktiskt varit odelat positiva). Jag är inne i branschen och vill så hjärtans gärna kunna stanna där. Och för att kunna stanna måste jag prestera.

Ibland känns det inte ens som att det räcker att bli läst och omtyckt. Jag vill vara en Bra Författare. Hur många läsare som än trollbundits av t.ex. Sagan om isfolket, vill jag inte få höra: “Visst är det underhållande böcker, men det är ju ingen stor litteratur precis.” Jag säger det själv ibland, lite urskuldande: “Jag skriver för att underhålla – läsarna och mig själv.” Men är inte det fint nog? Att beröra och engagera? Att för en stund förflytta läsarna till en annan värld?

Ändå går jag numera runt med en vag men ständigt malande oro över att det jag skriver på inte är tillräckligt bra. Att jag ska bli övertydlig och skriva läsarna på näsan. Att historien kanske är ointressant. Att karaktärerna ska bli klichéartade. Att mina historiekunskaper inte ska räcka till. Att det ska smyga sig in logiska felaktigheter, faktamissar och anakronistiska ord. Att budskapet ska verka lamt och reflektionerna ytliga.

Så mycket som kan gå fel. Så mycket att tänka på. Och ändå tror jag att texten skulle bli bättre om jag glömde alla farhågor och slutade höra röster från framtida recensenter. Om jag förutsättningslöst kunde ge mig hän åt berättelsen, som förr. Om jag började skriva för min egen skull igen och inte lyssnade till någon annan än mina karaktärer när de berättar för mig om sina liv.

Men då skulle jag behöva vänta på att de behagade tala till mig. Det händer inte varje dag. Jag skulle behöva invänta inspiration, som knappast kommer farande på beställning. Och om jag vill kunna leva huvudsakligen på skrivande och bokutgivning, vilket är mitt långsiktiga mål, så har jag inte tid att vänta.

En författares dilemma. Kanske lär man sig med tiden? Eller handlar det snarare om att vänja sig?

Att skriva på tid och vikten av promenader

Igår gjorde jag upp en preliminär utgivningsplan för tredje och sista delen i Vargatider. Jag vill inte att ni, kära läsare, ska behöva vänta mer än ett år, så jag bestämde att boken ska släppas i augusti.

Det känns som en rejäl utmaning. Del två tog det mig nio månader att ge ut, trots att berättelsen redan var färdigskriven. Del tre består än så länge bara av fyra och ett halvt kapitel plus en slutscen.

De två första böckerna skrev jag på endast när inspirationen drabbade mig. Nu måste jag tänka om och planera in research- och skrivtid. Jag måste tvinga mig att sätta mig vid datorn och plita ner meningar även stunder då jag hellre skulle göra något annat. Lite rädd är jag att det ska märkas i texten. Men det är inte omöjligt att inspirationen kommer när jag sätter mig ner och styr mina tankar mot berättelsen och karaktärerna, om inte förr.

Min bästa metod för att finna inspiration är annars att ta en promenad, helst i skogen och helst där man inte riskerar att möta någon. Det är sällan jag tar en sådan promenad utan att få åtminstone någon liten idé till det jag för närvarande skriver på.

Så sent som igår kväll gick jag ut i skogen för att ta reda på varför en ny bikaraktär handlar på ett visst sätt. Visserligen hittade jag inget bra svar på det, men däremot kom jag underfund med att samma karaktär har underbett. Alltid något!

Linnea Dunér står vid ett äppelträd

Naturen – en av mina bästa inspirationskällor