Etikettarkiv: Vargatider

Tio år med systrarna Dalin och Vargatider

Publicerat den av i Debutant, Det sjunger i isen, Mina böcker

Idag, den 14 april, är det exakt tio år sedan jag började skriva på det som skulle bli Det sjunger i isen och hela Vargatider-trilogin. Tio år!

Då hade jag spånat kring historien i drygt två månader. Det känns som en kort tid för att komma på en hel roman, särskilt jämfört med hur lång tid jag grunnat på min kommande bok utan att börja skriva. Och sedan var första utkastet klart på tre månader. Då gick det så lätt. Allt bara kom till mig och föll på plats. Det hade nog mycket att göra med de obefintliga prestationskraven. Skrivandet var en lek. Det var bara jag och min bokvärld.

Ringar på vattnet

Mycket har hänt sedan dess. De där första raderna har blivit en hel, utgiven bokserie på sammanlagt 1.500 sidor. Åtminstone ett par tusen personer har klivit in i min bokvärld och stiftat bekantskap med mina karaktärer. Under några år kunde jag delvis leva på intäkter från böckerna och min syn på mitt skrivande och mitt författarskap har med tiden blivit mer seriös.

Men böckerna har i förlängningen gett mig mer än så. Fina vänner. Ökad självkänsla. Roliga frilansjobb. Givande föreningsuppdrag. Kunskap om historia och annat. De hade till och med ett finger med i spelet när jag fann kärleken.

Processen när en berättelse blir till är alltid häftig. Hur ett litet frö, kanske en enda bild, en scen eller en vag idé, växer sig stor, ibland bortom författarens kontroll. Och fjärilseffekten – hur en till synes obetydlig händelse kan ge ringar på vattnet och förändra någons liv – kommer det någonsin sluta fascinera?

För tio år sedan skrevs de första av de dryga 1 500 sidorna i Vargatider-trilogin.
För tio år sedan några trevande rader i ett Word-dokument. Nu en komplett trilogi läst av många.

En speciell dag – både idag och för tio år sedan

Att jag satte igång att skriva Det sjunger i isen just den 14 april var ett medvetet val. Boken inleds med att mamman i familjen fyller år. Den 14 april fyller min egen mamma år (grattis, Anna!). (Numera är jag även begåvad med en svärmor som fyller samma dag – grattis, Eva!) Många anledningar att fira idag, alltså!

En sådan anledning till att börja skriva en viss dag, om än utan reell betydelse, är en god hjälp att sluta grubbla och komma igång. Min nya bok ska börja med att pesten kommer till staden. Således borde jag kanske ha börjat skriva när det första fallet av covid-19 konstaterades i Uppsala …?

Eller så är just den 14 april fortfarande en bra dag att påbörja böcker? Ett tur-datum, rent ut av? Jag ska kanske öppna dokumentet jag förberett och se vad som händer …

Att lämna ifrån sig sitt bokmanus

Publicerat den av i Bokproduktion, Egenutgivare, Högt flyger fåglarna, Skrivande

Så är manuset ute på testläsning. Svälj. Jag har längtat efter att få dela med mig av berättelsen och få respons. Nu är jag lika rädd som förväntansfull. Tänk om jag inte når fram med det jag vill säga. Tänk om jag missat någonting, som gör att allt faller. Jag vet inte vad det skulle vara, men så känns det.

Hittills har jag varit den enda i hela den här dimensionen som känner Truls, Theodor, Alma, Amanda, Hulten, Böret, Britt Cajsa, Lars och Mimi. Märkliga tanke! Nu ska åtta utvalda personer få möta dem, och därtill många av karaktärerna från de tidigare böckerna, utan att jag kan stå bredvid och hålla dem i handen.

Men de klarar sig nog. Det är jag som är den sårbara. Att lämna ifrån sig sitt bokmanus är att blottlägga en bit av sig själv. Karaktärernas önskningar och åsikter är inte alltid mina, men ibland. Mina erfarenheter speglas i berättelsen, om än förklädda. Känslorna kan vara desamma även om situationen är en annan.

Det är läskigt. Men testläsningen är en viktig del i processen. Nu får jag veta hur texten uppfattas, så att jag kan arbeta vidare med den och göra den så bra som möjligt innan det är dags för sättning och tryck.

Det går framåt, med andra ord. Om testläsarna bara inte upptäcker alltför stora problem ska vi nog ha en färdig bok inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag längtar.En tjock bunt med bokmanus som ligger på marken bland scillor

Trean är klar!

Publicerat den av i Bokproduktion, Dit inga vindar når, Egenutgivare, Skrivande

Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det. Sedan fem dagar tillbaka har jag ett komplett råmanus. Jag har en början, en mitt och ett slut. Jag har 203.761 ord fördelade på 65 kapitel och en epilog. Jag har tre systrar som älskar, längtar, lider, fröjdas, ängslas och hoppas, som var och en får ett sorts avslut och kanske även en början på någonting nytt.

Jag råkade visst nämna någon gång att boken skulle ges ut hösten 2018. Oops …

Men med tanke på hur pass snabbt det gick att skriva de två första böckerna (Det sjunger i isen tre månader, Högt flyger fåglarna drygt åtta) verkade det ett tag som en rimlig plan. Inte kunde jag ana att den här boken skulle ta över ett år att slutföra, trots att de första kapitlen redan var skrivna sedan långt tillbaka!

Men inte heller kunde jag ana att den skulle bli 50% längre än de andra. Det är definitivt den största orsaken till att det tagit tid.

En annan sak som spelar in är att jag blivit noggrannare med research och lägger större vikt vid att allt ska stämma historiskt. Ytterligare en aspekt är att jag har haft två utgivna böcker att marknadsföra och distribuera parallellt med skrivandet.

Men nu är alltså sista kapitlet äntligen skrivet. Och epilogen, inte att förglömma.

Det här betyder inte bara att boken, Dit inga vindar når, är avslutad, utan att hela Vargatider-trilogin. I över åtta år har jag delat systrarna Dalins öden – skrattat och gråtit, älskat och hatat med dem. Det var inte med enbart positiva känslor jag satte dit den sista punkten.

Men allt är inte slut. Jag har en 18 punkter lång redigerings- och utgivningsplan som ska arbetas igenom, inkluderande sådant som testläsning, kompletterande research, eliminering av s k slaggord och favoritord, sättning och korrekturläsning.

Redigeringsfasen kan vara smärtsam. Svåra beslut måste fattas. Passager jag är förtjust i kanske måste raderas eller skrivas om. Men på det stora hela tycker jag om den. Jag har ett manus, som jag är mycket glad över. Den första och största milstolpen är nådd. Jag kan skymta mållinjen någonstans vid en dimmig horisont.

Från och med nu kan det bara bli bättre.

Dit inga vindar når, och därmed hela trilogin, har fått ett slut. Både Tilda och jag har svårt att tro att det är sant.

Gertrud och jag

Publicerat den av i Dit inga vindar når, Mina böcker, Skrivande

I nästan åtta år har jag till och från skrivit om systrarna Dalin. För en månad sedan skrev jag kanske det sista någonsin ur Elsas perspektiv. Igår slutförde jag på samma sätt Gertruds historia och det känns tomt. Det känns så väldigt tomt.

Den senaste tiden har jag frångått min vana att alltid skriva kronologiskt och i stället enbart fokuserat på Gertrud. Hon är på många sätt så olik mig och gör så annorlunda val jämfört med hur jag skulle ha gjort. På så sätt är hon svår att skriva. Jag måste ofta stanna upp och ”känna in” hur just hon skulle reagera i en given situation.

Men det har blivit lättare. Det här superfokuset har hjälpt mig. I och med det har jag kommit henne så otroligt nära. Jag har lidit med henne. Jag har oroats, hoppats och glatt mig med henne. Jag har haft ont i knäet när hon haft ont i knäet och ont i halsen när hon haft ont i halsen. Jag har nästan bara lyssnat på musik som jag förknippar med henne och hennes historia, och hittar kopplingar överallt i min vardag. Jag har inte bara drömt om henne, eller att jag är hon, utan även drömt drömmar som hon skulle ha drömt och sedan vaknat och mer eller mindre trott att jag var hon. (En sådan dröm finns med i boken!)

Och nu då?

Nu är det dags att hoppa tillbaka några år i tiden och plocka upp Inez historia igen. Jag vet inte om jag kan göra det bara sådär, som man plockar upp en tappad maska. Trots att Inez är min själsfrände känns hon just nu långt borta. Jag måste nog läsa igenom de senaste Inez-kapitlen, eller kanske alla. Börja lyssna på Inez-musik. Ta en lång promenad och låta henne ta plats i hjärta och hjärna.

Enligt mina beräkningar är det totalt sju kapitel kvar att skriva, samt en epilog. Det låter inte så mycket. Å andra sidan är det en tiondel av hela den långa boken. Det börjar i alla fall kännas möjligt att bli klar. Jag kan ana slutet där framme – med blandade känslor.

Jag hade kanske, kanske kunnat ha ett färdigt råmanus före årets slut – om det inte vore så att det dessförinnan kommer något som kallas jul, som ska både förberedas och firas. Men snart! Snart! Sedan återstår bara testläsning, kompletterande research, redigering, korrektur, sättning och tryck …

Foto i gråskala av en yngre kvinna i gammaldags kläder som står innanför ett fönster med ett ljus i handen.

En bild som för mig känns så Gertrud. Det är alltför ofta hon står vid ett fönster och önskar att hon var någon annanstans…

Skrivarångest

Publicerat den av i Dit inga vindar når, Skrivande

Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva. Jag har inte hållit med. Arbetet med min andra roman (Högt flyger fåglarna) bara rann på och jag var nöjd direkt. Jag gjorde nästan inga justeringar av större vikt i efterhand (till skillnad från Det sjunger i isen, som krävde desto mer efterarbete).

Nu när jag har kommit igång ordentligt med manus nummer tre förstår jag. Det är inte andra boken som är svår – det är första boken efter att du blivit utgiven. För de flesta är det samma sak, men jag hade två manus färdiga innan jag gav mig på att ge ut dem.

De första två skrev jag endast för att jag tyckte om att skriva. Visst ämnade jag låta andra läsa texterna. Jag ville gärna dela med mig av mina alster till nyfikna vänner och familjemedlemmar. Kanske skulle jag även skicka in till något förlag någon gång. Men jag skrev inte för dem. Jag skrev för mig själv.

Nu, med två utgivna böcker och med läsare som ivrigt väntar på del tre i trilogin, är situationen en annan. Jag vet att det jag skriver kommer att läsas av hundratals, kanske tusentals, människor. Jag vet hur det känns att få en negativ, eller åtminstone halvhjärtad och oengagerad, recension (även om de allra flesta faktiskt varit odelat positiva). Jag är inne i branschen och vill så hjärtans gärna kunna stanna där. Och för att kunna stanna måste jag prestera.

Ibland känns det inte ens som att det räcker att bli läst och omtyckt. Jag vill vara en Bra Författare. Hur många läsare som än trollbundits av t.ex. Sagan om isfolket, vill jag inte få höra: “Visst är det underhållande böcker, men det är ju ingen stor litteratur precis.” Jag säger det själv ibland, lite urskuldande: “Jag skriver för att underhålla – läsarna och mig själv.” Men är inte det fint nog? Att beröra och engagera? Att för en stund förflytta läsarna till en annan värld?

Ändå går jag numera runt med en vag men ständigt malande oro över att det jag skriver på inte är tillräckligt bra. Att jag ska bli övertydlig och skriva läsarna på näsan. Att historien kanske är ointressant. Att karaktärerna ska bli klichéartade. Att mina historiekunskaper inte ska räcka till. Att det ska smyga sig in logiska felaktigheter, faktamissar och anakronistiska ord. Att budskapet ska verka lamt och reflektionerna ytliga.

Så mycket som kan gå fel. Så mycket att tänka på. Och ändå tror jag att texten skulle bli bättre om jag glömde alla farhågor och slutade höra röster från framtida recensenter. Om jag förutsättningslöst kunde ge mig hän åt berättelsen, som förr. Om jag började skriva för min egen skull igen och inte lyssnade till någon annan än mina karaktärer när de berättar för mig om sina liv.

Men då skulle jag behöva vänta på att de behagade tala till mig. Det händer inte varje dag. Jag skulle behöva invänta inspiration, som knappast kommer farande på beställning. Och om jag vill kunna leva huvudsakligen på skrivande och bokutgivning, vilket är mitt långsiktiga mål, så har jag inte tid att vänta.

En författares dilemma. Kanske lär man sig med tiden? Eller handlar det snarare om att vänja sig?